Mitt liv har förändrats. Den gamla Natta finns inte längre. Livet har tagit ett steg i en ny riktning och jag måste hitta sätt att gå vidare.
För en och en halv månad sedan separerade jag från min pojkvän sen 4 1/2 tillbaks. Min livskamrat är borta. En stor del av mitt hjärta är tillfreds med beslutet och jag har hittat fantastiska ljuspunkter i livet. Men blir man någonsin hel?
Jag har sagt till mina vänner som jämför nya kärlekar med gamla kärlekar; att man aldrig kan känna exakt på samma sätt för två olika personer, just på grund av att de är två olika personer. Nu försöker jag få mig själv att lystra till samma ord.
Jag har inte kunnat flytta hem än. Min lägenhet står och väntar på mig i all sin prakt. Det enda som saknas är jag. Än så länge bor jag kvar på lillebrors soffa i Vasastan. Jag behöver ha liv och rörelse omkring mig, och inte känna att jag är fast, ensam, ute i ingenstans. I två veckor nu har jag sagt att jag ska flytta till helgen, eller veckan som kommer. Än så länge är jag kvar här. Det får ta tid.
Jag behandlar mig själv med "Sex and the city-box" terapi. Jag skrattar, gråter och tillåter mig själv att känna känslorna ända in i benmärgen. Allt som jag inte tillåtit mig själv att känna tvingas fram.
Jag har världens bästa vänner. Jag fick äntligen möta en vän som varit saknad, så saknad så länge. Hon finns nu, jag vet det. En annan vän är i samma sits som jag. Vi vann varandra i sorgen. Vi finns för varandra. En vän i ett annat land. Hon stöttar och finns. Alltid. Jag känner det så väl och är så tacksam. En vän i en annan del av Sverige. Lyssnar och finns. En vän som står ut med mig både i skola och sorg. Tackar en högre makt för er.
Jag kämpar. Vissa dagar är jobbiga. Andra dagar ler livet mot mig och framtiden glimtar fram. Jag vill hitta livet och hitta kärleken. Jag vill hitta en kärlek som inte är bitter, inte hämdlysten, inte långsint. Jag vill hitta en kärlek som är just det; en kärlek.
På återseende.
torsdag 29 oktober 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)